Steve Jobs lämnade oss för 14 år sedan, idag. Jag skrev ett lovtal till honom i BusinessWeek vid den tiden, med fokus på NeXT-åren. Med sitt livs sång för evigt invävd i Apples väv vilar Jobs med den sublima tillfredsställelsen av symbolisk odödlighet. -------------------------------   Boken om Jobs, en liknelse om passion   Steve Jobs var intensivt passionerad för sina produkter och utstrålade en smittsam entusiasm som sträckte sig från en-till-en-rekryteringspitchar till demagogi i auditoriumskala. Allt kom så naturligt för honom eftersom han var förälskad och levde i en Shakespeare-sonett, med tragiska vändningar, en olycklig era av exil och slutligen den triumferande återföreningen. På personlig och företagsnivå är det arketypen för hjältens resa som blivit en överdrift.   NeXT-åren var tortyr för honom, eftersom han med tvång var främmande för sin sanna kärlek. När vi gick på promenader, eller om vi hade en kort stund i korridoren, styrde han in samtalet på en klagande fråga: "Vad ska Apple göra?" Jobs var som om han befann sig i exil på Elba och ville alltid åka hem. "Apple borde köpa NeXT." Det föreföll mig upprörande på den tiden; vilken VD för Apple skulle någonsin bjuda in Jobs tillbaka och förvänta sig att behålla sitt jobb länge?   Macintoshen på hans skrivbord på NeXT hade den randiga Apple-logotypen utstucken, ett minne av ångest djupt inristat i plast.   Operativsystemet NeXTSTEP, de objektorienterade ramverken och Interface Builder var vackra produkter, men de hade fastnat i vad Jobs ansåg vara en fotgängarverksamhet med IT-försäljning för företag. Att sälja var tråkigt. Var fanns massorna? Styvföräldrarna NeXTSTEP sålde till en skara mugglare. Magin verkade vara felanvänd. ….   (Fullständig text: Snålhet   Jobs var huvudarkitekten bakom Apples design. Steve, som ofta kritiserades för sin mikromanagement och estetiska aktivism, påskyndade övergången från hårdvara till mjukvara. Genom att dematerialisera användargränssnittet långt före vad andra trodde var möjligt, kunde Apple flytta röran av knappar och hårdvara till den flexibla och mycket mer lukrativa domänen av mjukvara och tjänster. Den fysiska saken minimerades till ett rent kärl för kod.   Återigen kom detta naturligt för Jobs, eftersom det var så han levde sitt liv, från sparsam inredning hemma, till enkelhet i kläderna, till hans krig om knappar, från musen till tangentbordet till telefonen. Jobs kände en instinktiv upprördhet från det visuella bruset av ofullkomlighet.   När Apple först demonstrerade musen kunde Bill Gates inte tro att det var möjligt att uppnå en så smidig spårning i programvara. Visst fanns det en dedikerad hårdvarulösning inuti.   När jag bjöd in Jobs att ta en paus från NeXT för att tala till en grupp studenter, satt han i lotusställning framför min öppna spis och imponerade på oss i tre timmar, som om han ledde en seans. Men sedan frågade jag honom om han kunde signera mitt Apple Extended Keyboard, där jag redan hade Woz signatur. Han utbrast: "Det här tangentbordet representerar allt med Apple som jag hatar. Det är ett slagskepp. Varför har den alla dessa nycklar? Använder du den här F1-tangenten? Nej." Och med sina bilnycklar bände han loss den direkt. "Vad sägs om den här F2-nyckeln?" De gav sig av allihop. "Jag förändrar världen, ett tangentbord i taget", avslutade han med en lugnare röst. ----   Det var skrämmande att reflektera över en så stor man, från en raffinerad uppsättning exponeringar ... men han var min barndomshjälte, och jag övertalade honom att låta mig studera hans ledarstil medan jag var en oansenlig anställd på NeXT. Ändå undrade jag om jag fångade hans essens under de där åren av exil från Apple. Så jag blev golvad när BW:s redaktör skrev tillbaka "Jag tror att den här artikeln är något av det bästa jag någonsin har läst om Steve." :))